Tittar på mig själv i spegeln och undrar om jag någonsin kommer vara en del av dem.

Ibland känns det som om jag sitter fast i ett spindelnät. Som om jag inte har någonstans att ta vägen. Som om jag inte ens vet vart jag vill ta vägen. Varje gång jag tror jag är chill med livet och lever på toppen av ett berg så kommer det en djup dal framför mig. Det är jag själv som skapar de där dalarna. Jag sätter krokben för mig själv. Jag vet ju det. Det är jag själv som skapar de där hindren som ligger framför mig. Mina tankar gör det. Ibland undrar jag om det någonsin kommer ändras. Läser om folk som förändrar sina liv till något bättre, men tittar på mig själv i spegeln och undrar om jag någonsin kommer vara en del av dem.

Vissa dagar tror jag på mig själv, tror på vad som finns inuti mig. Att jag kommer ta mig igenom allt det här som en starkare människa. Att jag snart kommer våga leva ut mitt liv, fullt ut. Men vissa dagar ser jag mig på botten, för alltid. Liksom; varför ska jag ens bry mig om att försöka ta mig upp? Jag är van att befinna mig här. Det är tryggt här. Förvisso är det förbannat jävla tråkigt, men det är en trygghet för mig för jag vet hur det är att vara här. Vad skulle hända om jag tog mig härifrån, på riktigt? Tänk att leva ett liv med en brutalt härlig självkänsla. Ett liv där jag tror på mig. Där jag litar på att jag är kapabel till att göra vad jag än skulle vilja göra i livet. Vill jag hoppa fallskärm så gör jag det. Vill jag dra till Australien och ta en selfie med en quokka så gör jag det. Vill jag läsa en kurs i ekonomi så gör jag det.

Inte; Nej, jag kan inte hoppa fallskärm för jag vågar inte och tänk om jag skulle få panik där uppe i luften när jag ska hoppa ut och så hoppar jag ut och så går det inte att fälla ut fallskärmen och så störtar jag mot marken och så träffar jag marken med en jävla smäll och blir platt som en pannkaka och dör för att jag så jävla gärna ville hoppa fallskärm men var så jävla dum i huvudet som hoppade fallskärm.

Inte; Nej, jag kan inte åka till Australien för en gång för flera år sedan när jag skulle åka till Turkiet så drabbades jag av en sådan sjuk panikångestattack att jag mådde illa som fan och hade en mage som gjorde ondare än den någonsin tidigare har gjort och det ledde till att jag fick spendera största delen av den fyra timmar långa flygningen på den lillalilla minitoan, tänk då vad en resa på flera hundra miljoner timmar till andra sidan jorden skulle göra med mig.

Inte; Nej, jag kan inte läsa en kurs i ekonomi för jag suger på matte och kommer aldrig någonsin förstå varför man ska blanda bokstäver och siffror när man räknar ut en formel för matte är siffror och bokstäver är ord och språk och sådant där, så nej, det kommer jag aldrig klara.

Ibland tvivlar jag verkligen på att jag någonsin kommer få leva utan mina katastroftankar. Utan min rädsla för att få ångest. Utan min dåliga självkänsla. Jag blir rädd när jag tänker så. Rädd och förbannat ledsen, för livet ska liksom inte vara såhär. Någon klok människa yttrade en gång orden "livet är till för att levas, inte överlevas". Det är ju exakt så det ska vara.
 
Jag måste sluta vara spindeln i spindelnätet och börja se mig själv i spegeln och tänka:
"Jag kommer göra det, jag kommer vara en del av dem."
I djupet av hjärtat, Panikångestrelaterat | | Kommentera |
Upp