louiselennebratt

”Jag älskar dig”,
sa du och jag frågade dig
hur du kan göra det
hur kan du älska någon som
jag hatar

hatar
hatar
hatar

Hur kan du komma in
i mitt liv efter sjutton år
och älska någon
som jag har spenderat hela mitt
liv med att försöka älska
men likt förbannat inte lyckats älska

Jag satt, här om kvällen, vid datorn med ett blankt Word-dokument framför mig. Vanligtvis när jag gör det så förblir det blankt. Men den här kvällen var det annorlunda. Ord efter ord, bokstav efter bokstav, fyllde det där blanka Word-dokumentet tills nästan två kompletta texter hade skrivits. Det är så skönt att få ur sig tankar och känslor genom att skriva. Det blir liksom som terapi, fastän man slipper berätta det för någon annan. När jag skriver är det jag som bestämmer hur det ska formuleras, hur mycket eller hur lite jag vill säga och det är också jag som bestämmer om det som är skrivet ska visas för andra.

När jag skriver så skriver jag ofta om saker som gör ont, sådant som tynger mig. Att skriva lyckligt funkar inte för mig. Det blir för överdrivet och oäkta. I mina texter lyser ofta min dåliga självkänsla igenom, detta med att inte tro på sig själv, detta med att inte älska sig själv. I den här texten här ovanför, som är ett urdrag av en text som jag skrev för några kvällar sedan, skriver jag om tankar som jag har om mitt och Daniels förhållande. Om hur han kan älska mig när jag själv inte älskar mig.

Trots att vi har varit tillsammans i nästan tre år nu så finns detta tvivel kvar inom mig. Hur kan han älska mig? När kommer han lämna mig? Han borde lämna mig nu. Och så vidare, och så vidare. Detta är bara på grund av att jag tvivlar på mig själv, på grund av att min självkänsla är körd i botten. Jag försöker jobba upp detta, för jag vet hur mycket det förstör. Men att bygga upp sin självkänsla går inte på en dag, det tar mycket längre tid än så. Kanske blir den aldrig riktigt bra. Vad vet jag.

Att skriva är dock min terapi. Att skriva dikter, skriva blogginlägg, bara skriva, skriva, skriva. Känslan efter att jag har skrivit en text full av tankar och känslor... Den känslan är oerhört skön. Då känner jag mig helt tom, liksom ren. Jag måste dock bli bättre på att snabbare skriva av mig tankar och känslor, innan jag har burit på dem för länge. Det får bli mitt nästa mål; avsätta terapiskrivande i ett x antal minuter en dag i veckan. Att ta mig den tiden för mig själv.