As simple as that - så som det borde vara.
Jag är lite schizo när det kommer till kläder och stil överlag. För öppnar man min garderob så finns där en jävla blandning. Mest svarta plagg, i och för sig. Men jag har collagetröjor med sportigt tryck hängades bredvid kimonos i leopardmönster. Fina klänningar med klockad kjol bredvid någon SUPERDUPERMÖNSTRAD tight klänning. Någon leopardmönstrad stickad tröja bredvid en marinblå preppy kavaj.
Ja, you get the point.
Jag vet liksom inte vart jag står. Vad har jag ens för stil? Har jag någon överhuvudtaget? Ibland känns det inte så. Typ bara som jag tar på mig första bästa (okej, VERKLIGEN INTE första bästa, eftersom jag ofta ändrar mig sisådär 28548 gånger innan jag lämnar hemmet, men ni fattar...). Jag antar att det liksom går i perioder. En period jag hade var sportig. En period var mer preppy. Nu har jag börjat komma in i en period som fokuserar mer på tighta kläder. Mest för att jag ska få in i mitt huvud att jag också får ha på mig vad fan jag vill. Det spelar ingen roll att jag ligger inne på extrakilon. Vill jag ha en klänning, då ska jag FAN GÅ TILL GARDEROBEN, ÖPPNA DEN, TA TAG I EN SNYGG KLÄNNING, KLÄ PÅ MIG DEN OCH ROCKA DEN. Punkt slut. Inga men. Vill jag ha en tight klänning, då tar jag på mig en sådan. As simple as that. As simple as that, skriver jag. Men det är inte alltid det är så simpelt att göra som man egentligen vill. Oftast finns det 5454548489 tankar i huvudet som försöker förhindra det där.
"Nej, men i den här klänningen syns mina fettvalkar! Den kan jag INTE ha!"
"Nej, men i de här byxorna ser mina lår groteska ut! De kan jag INTE ha!"
"Nej, men i den här toppen ser mina armar så jävla tjocka ut! Den kan jag INTE ha!"
Säger vem?
Ärligt.
Varför ska det vara så jävla svårt att bara ta på sig det man vill ha? Livet är för kort för att lyssna på all skit. Jag vet ju det, innerst inne. Men jag vet också hur svårt det är att lyfta på fuck you-fingret och rikta det åt all bullshit. Det är liksom inte bara att göra det. Men med tiden, då hoppas jag att jag har lärt mig att göra det. Tills dess tar jag babysteps framåt. Som igår, till exempel, då jag köpte en tight klänning på KappAhl. För att jag tyckte den var snygg.
As simple as that.
Ja, you get the point.
Jag vet liksom inte vart jag står. Vad har jag ens för stil? Har jag någon överhuvudtaget? Ibland känns det inte så. Typ bara som jag tar på mig första bästa (okej, VERKLIGEN INTE första bästa, eftersom jag ofta ändrar mig sisådär 28548 gånger innan jag lämnar hemmet, men ni fattar...). Jag antar att det liksom går i perioder. En period jag hade var sportig. En period var mer preppy. Nu har jag börjat komma in i en period som fokuserar mer på tighta kläder. Mest för att jag ska få in i mitt huvud att jag också får ha på mig vad fan jag vill. Det spelar ingen roll att jag ligger inne på extrakilon. Vill jag ha en klänning, då ska jag FAN GÅ TILL GARDEROBEN, ÖPPNA DEN, TA TAG I EN SNYGG KLÄNNING, KLÄ PÅ MIG DEN OCH ROCKA DEN. Punkt slut. Inga men. Vill jag ha en tight klänning, då tar jag på mig en sådan. As simple as that. As simple as that, skriver jag. Men det är inte alltid det är så simpelt att göra som man egentligen vill. Oftast finns det 5454548489 tankar i huvudet som försöker förhindra det där.
"Nej, men i den här klänningen syns mina fettvalkar! Den kan jag INTE ha!"
"Nej, men i de här byxorna ser mina lår groteska ut! De kan jag INTE ha!"
"Nej, men i den här toppen ser mina armar så jävla tjocka ut! Den kan jag INTE ha!"
Säger vem?
Ärligt.
Varför ska det vara så jävla svårt att bara ta på sig det man vill ha? Livet är för kort för att lyssna på all skit. Jag vet ju det, innerst inne. Men jag vet också hur svårt det är att lyfta på fuck you-fingret och rikta det åt all bullshit. Det är liksom inte bara att göra det. Men med tiden, då hoppas jag att jag har lärt mig att göra det. Tills dess tar jag babysteps framåt. Som igår, till exempel, då jag köpte en tight klänning på KappAhl. För att jag tyckte den var snygg.
As simple as that.