Jag har kommit så långt.
Klockan 14.00 i måndags var det dags för ytterligare ett möte med min psykolog. Det var ett par veckor sedan vi sågs förra gången och jag kände att jag hade en tid av motgångar bakom mig som jag bara ville få ur mig. Samtidigt kände jag, för första gången, att jag faktiskt har kommit någonstans i min utveckling. På riktigt. Hade de här motgångarna kommit i början av min resa hos psykologen så hade jag förmodligen legat i sängen tjugofyra timmar om dygnet och trott att livet kommer gå under. Typ så.
Men det gör jag inte nu.
Efter mitt sista besök hos läkaren så kände jag mig förkrossad. Verkligen förkrossad. Jag sprang in på jobbet, pratade med mamma i telefonen och grät och grät och grät. Åkte sedan hem och la mig i sängen för att sova bort hela dagen. Men sedan kände jag att det fick vara nog. Jag skulle klara det här. Det är inte mitt fel att läkaren var otrevlig mot mig. För det var egentligen det jag var mest förbannad över - hennes beteende mot mig. Så får det absolut inte gå till! Sedan blev jag givetvis förtvivlad över att jag skulle tvingas börja jobba alla mina timmar igen, men med lite distans på det så vet jag att jag kommer klara av det. Allt som sätter stopp för mig handlar i grund och botten av rädsla. Rädsla för att misslyckas. Rädsla för att lyckas. Rädsla för att faktiskt vara den Louise jag vill vara. Det grundar sig i dålig självkänsla, att jag tror att jag bara är bra om jag är bäst på något. Men för att vara bäst på något så måste man ju också våga, vilket jag ofta inte har gjort, för att jag vill undvika att misslyckas. Därför har jag ofta satt stopp för mig från själv att leva mitt liv fullt ut.
Men under den här resan hos psykologen har jag, gång på gång, visat att jag faktiskt klarar av att göra sådant jag tycker är jobbigt; jag har gått på festival, jag har börjat jobba, jag har jobbat pass där jag har varit ensam under en längre period, jag har gått ut och gått själv, jag har träffat vänner, jag har varit ute och ätit på restaurang, jag har åkt tåg själv till Göteborg, jag har gått och handlat osminkad (OCH i träningskläder...), jag har ringt jobbiga samtal, jag har lyckats styra undan mina panikångesttankar när jag har varit i jobbiga situationer... Jag har kommit så långt. Det är lätt att glömma bort det ibland, men jag har faktiskt lyckats.
Jag klarar av mer än vad jag tror. Jag mår bättre än vad jag tror. Jag är bättre än vad jag tror. Det är bara det att det ofta står ett hinder mellan det jag tror och det jag innerst inne vet. Det hindret är rädslan och det hindret ska jag över. Jag vet att jag kan. Jag har det svart på vitt att jag kan. JAG KAN! OCH JAG SKA!
Men det gör jag inte nu.
Efter mitt sista besök hos läkaren så kände jag mig förkrossad. Verkligen förkrossad. Jag sprang in på jobbet, pratade med mamma i telefonen och grät och grät och grät. Åkte sedan hem och la mig i sängen för att sova bort hela dagen. Men sedan kände jag att det fick vara nog. Jag skulle klara det här. Det är inte mitt fel att läkaren var otrevlig mot mig. För det var egentligen det jag var mest förbannad över - hennes beteende mot mig. Så får det absolut inte gå till! Sedan blev jag givetvis förtvivlad över att jag skulle tvingas börja jobba alla mina timmar igen, men med lite distans på det så vet jag att jag kommer klara av det. Allt som sätter stopp för mig handlar i grund och botten av rädsla. Rädsla för att misslyckas. Rädsla för att lyckas. Rädsla för att faktiskt vara den Louise jag vill vara. Det grundar sig i dålig självkänsla, att jag tror att jag bara är bra om jag är bäst på något. Men för att vara bäst på något så måste man ju också våga, vilket jag ofta inte har gjort, för att jag vill undvika att misslyckas. Därför har jag ofta satt stopp för mig från själv att leva mitt liv fullt ut.
Men under den här resan hos psykologen har jag, gång på gång, visat att jag faktiskt klarar av att göra sådant jag tycker är jobbigt; jag har gått på festival, jag har börjat jobba, jag har jobbat pass där jag har varit ensam under en längre period, jag har gått ut och gått själv, jag har träffat vänner, jag har varit ute och ätit på restaurang, jag har åkt tåg själv till Göteborg, jag har gått och handlat osminkad (OCH i träningskläder...), jag har ringt jobbiga samtal, jag har lyckats styra undan mina panikångesttankar när jag har varit i jobbiga situationer... Jag har kommit så långt. Det är lätt att glömma bort det ibland, men jag har faktiskt lyckats.
Jag klarar av mer än vad jag tror. Jag mår bättre än vad jag tror. Jag är bättre än vad jag tror. Det är bara det att det ofta står ett hinder mellan det jag tror och det jag innerst inne vet. Det hindret är rädslan och det hindret ska jag över. Jag vet att jag kan. Jag har det svart på vitt att jag kan. JAG KAN! OCH JAG SKA!
Är så glad och stolt för din skull!!
Och, jag saknar dig! ♥