louiselennebratt

En sak som jag och min KBT-terapeut har pratat om är det här med säkerhetsbeteenden. Ett beteende som går ut på att på olika sätt distrahera sig från situationer eller annat som är kopplat till panikattacker. Det här är ett sätt att uthärda situationen och kan ses som en form av undvikande. De ger en lugnande känsla för stunden, men i längden är dessa beteenden inte hållbara eftersom man kopplar ihop panikattackerna (eller de uteblivna panikattackerna) med dessa beteenden. Typ; "nu fick jag panikångest för jag inte gjorde det här" eller "nu fick jag ingen panikångest för att jag gjorde såhär". Det kan också vara så att man framkallar en panikattack om man inte använder sig av ett säkerhetsbeteende, för att man förväntar sig att man ska få panik utan det.

Jag har massor av säkerhetsbeteenden;

- Jag har på mig svarta kläder för att dölja svettfläckar och för att inte stå ut ur mängden

- Jag har ofta på mig lösa kläder för att de ska dölja min kropp

- Om jag har på mig något tight så har jag alltid något löst sittande över, så att det döljer

- Har alltid hörlurar i när jag åker buss, fastän jag inte alltid lyssnar på musik

- Är det soligt ute har jag alltid på mig solglasögon, eftersom ingen "ser mig" då

- Undviker ögonkontakt och leenden när jag är bland folk (ser jag sur ut vill ingen prata med mig)
- Hatar att vara på ställen där jag inte vet vart en toalett finns

- Har alltid med mig en vattenflaska i väskan

- Planerar hur jag ska äta om jag ska iväg någonstans, så jag inte får ont i magen

- Undviker att dricka för mycket om jag ska iväg någonstans, så jag inte blir kissnödig

- Avskyr att gå osminkad för osminkad är lika med så naket det kan bli

- Väljer alltid att sätta mig längst ut mot gången på bussar osv, så att jag inte känner mig instängd
- Har oftast med mig någon när jag ska göra något jag tycker är riktigt jobbigt

 

Ja... Min lista bara fortsätter och fortsätter. Och grejen är att jag aldrig har sett dessa grejer som säkerhetsbeteenden, utan bara som en del av mig själv. Det har ju liksom blivit normalt för mig. Det är så jag är. Men det är ju inte normalt. Jag ser det nu.

 

Tills nästa gång vi ses, jag och terapeuten, så ska jag göra ett litet experiment. Ett experiment som går ut på att jag ska utsätta mig för en situation, som jag tycker är jobbig, två gånger. I mitt fall; gå ut och gå. Ena gången ska jag göra det med så mycket säkerhetsbeteenden som möjligt, nästan så att jag överdriver dem. Nästa gång ska jag försöka ta bort dem alla. Sedan ska jag värdera hur det gick. Uppdaterar med resultatet i ett senare inlägg!