louiselennebratt

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli helt frisk. De där tankarna finns ständigt där. Ibland mer. Ibland mindre. Men de finns där och gnager, oavsett vad jag gör. Inte ens hemmet är en trygghetszon längre, för när jag är hemma tänker jag hela tiden framåt, på saker som kommer hända som jag känner ångest inför. Som nu; jag är ledig tisdag och onsdag, men mina tankar är redan framme vid torsdagen då jag ska stänga på jobbet igen. Så min hjärna tar aldrig semester, på riktigt, från ångesten.

 

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag hade brutit benet istället. Stukat en fot. Behövt operera något. För då hade jag låtit det läka, sedan hade det varit klart. Det här med panikångest är ingenting som går över, bara sådär. Det är ingenting som kommer försvinna över en natt. Jag kommer inte vakna en morgon och känna mig som en helt ny människa och springa ner till tåget för att sedan åka med det till Göteborg och vandra omkring där på gatorna ensam och älska det, utan någon ångest alls. Det funkar inte så. Och det är det som är så in i helvete jävla jobbigt. För det enda jag kan göra är att lära mig att utsätta mig för det jag tycker är jobbigt. Utsätta mig för det och försöka lära mig hur jag ska hantera de situationerna. Sedan utsätta mig för det om och om och om igen, tills jag har lärt mig att det inte är farligt.

 

Det tar så sinnessjukt mycket kraft att ha panikångest, för jag kan inte leva som jag vill. Kan inte ha på mig de kläderna jag skulle vilja ha på mig, för jag måste alltid ha mörka kläder och helst sådana som sitter löst. Kan inte äta vad jag vill, för jag är rädd för att jag får ont i magen. Kan inte åka till Göteborg och gå på stan, för det är för mycket folk. Kan inte resa till USA, för jag måste då flyga och då kommer jag förmodligen få ångest. Kan knappt åka till och från Karlstad, för jag är rädd att få ångest och ont i magen.

 

Jag vill så himla mycket med mitt liv, men jag är så rädd över att jag kanske inte kommer uppleva allt det där för att panikångesten har mig i sitt grepp. Den stryper mig. Äter upp mig. Finns ständigt där vid min sida. Och jag hatar den. Jag hatar den som fan. Men jag har gett mig fan på att jag ska vinna över den. Den ska inte få ta mitt liv. Den ska inte få bestämma över mig, för jag bestämmer över mitt liv. Det är MITT liv. Och jag ska få leva det som JAG vill.

 

Så jag ska vinna över den, oavsett hur lång tid det kommer ta för mig. Jag ska ta det steg för steg och inte vara rädd för att glädjas över ministegen jag klarar av. För det är det jag gör fel; jag vill ta mig an så stora steg som möjligt, direkt. Och vad händer då? Jag kraschar och tänker att det aldrig kommer gå. Att jag aldrig kommer bli frisk. Istället ska jag fokusera på varje litet steg jag tar. Att jag gick osminkad till psykologen. Att jag gick hem från jobbet, utan att använda hörlurar och titta på mobilen. Att jag faktiskt klarade av att stänga på jobbet förra veckan. Att jag gick ut och slängde soporna häromdagen. Att jag snart ska börja plugga.

 

Det finns så många framsteg jag har gjort och det är de jag måste fokusera på.