Överperfektionstankar.
Sist när jag var hos psykologen så pratade vi mycket om min första stängning på jobbet. Vi målade upp dagen framför mig, pratade om när jag trodde ångesten skulle vara värst och vad som var det värsta som kunde hända när jag blev själv.
"Att det kommer en kund klockan 18.50 och provar en massa kläder och stannar kvar i butiken så länge att jag inte hinner hänga ut plaggen som hon har lämnat kvar, så jag blir tvingad att hänga kvar dem på klädstången nere vid provrummen.", sa jag, bland annat.
"Så det värsta som skulle kunna hända är att du får hänga kvar kläder på klädstången?", frågade hon.
Och där började jag skratta.
Jag skrattade för det låter ju helt jävla sjukt. Det värsta som jag känner skulle kunna hända mig när jag jobbar är att jag inte hinner hänga ut ett par klädesplagg på sin rätta plats. Vi har flera tusen plagg i butiken. Att 5-10 plagg av dessa hänger på en klädstång nere vid provrummet och väntar på att bli uthängda av min kollega morgonen därpå, det är det värsta som skulle hända. Vad är det som är det värsta med det? Att jag inte har hunnit? Att jag lämnar kvar något till någon annan? Förmodligen. Men vi snackar 5-10 plagg här. 5-10 plagg som tar ungefär 2 minuter för min kära jobbarkompis att hänga ut. Det förstör inte hennes dag. Det ska inte heller få förstöra min kväll.
Jag skrattade för det låter ju helt jävla sjukt. Det värsta som jag känner skulle kunna hända mig när jag jobbar är att jag inte hinner hänga ut ett par klädesplagg på sin rätta plats. Vi har flera tusen plagg i butiken. Att 5-10 plagg av dessa hänger på en klädstång nere vid provrummet och väntar på att bli uthängda av min kollega morgonen därpå, det är det värsta som skulle hända. Vad är det som är det värsta med det? Att jag inte har hunnit? Att jag lämnar kvar något till någon annan? Förmodligen. Men vi snackar 5-10 plagg här. 5-10 plagg som tar ungefär 2 minuter för min kära jobbarkompis att hänga ut. Det förstör inte hennes dag. Det ska inte heller få förstöra min kväll.
När jag började bli sjuk, på riktigt, i våras så kom de där ångestattackerna mer och mer när jag var ensam på jobbet. Jag satte upp skyhöga krav på mig själv att jag skulle hinna med allt. Och inte bara att jag skulle hinna allt - jag skulle göra det på perfektionsnivå. Hann jag bara, men utan att känna att det var perfekt så blev jag aldrig nöjd. Alltså var jag aldrig nöjd, inte en enda gång, för jag tyckte aldrig att det blev perfekt. Så jag gick hem på kvällen och var arg på mig själv. Arg för att jag kände mig misslyckad. Arg för att jag inte kunde prestera bra. När jag innerst inne, långt därinne, egentligen visste att det jag hade gjort var bra nog.
Alla mina dåliga tankar har sin grund i dålig självkänsla. De bottnar alltid i detta att jag alltid värderar mig själv utefter mina prestationer. Gör jag något fel så är jag fel. Gör jag något dåligt så är jag dålig. Gör jag något ickeperfekt så är jag inte perfekt. Och vet ni? Jag är inte perfekt. Inte en enda jävel är det. Det är det jag måste få in i huvudet.
Ingen är perfekt. Ingen är perfekt. Ingen är perfekt.
När jag var hos psykologen sist så bad hon mig sätta ett namn på de här tankarna som så ofta dyker upp i mitt huvud. De där tankarna som ständigt går ut på att jag vill uppnå någon sorts perfektion som egentligen inte finns. Så vi döpte dem till överperfektionstankar. För det är ju det de är. Och som sagt; perfektion finns ju inte. Därför borde de där tankarna inte heller finnas, utan dra så långt åt helvete som de bara kan. Jag kanske låter brutal, men då tar jag det. Det är där de hör hemma. I helvetet. För hos mig gör de ingen nytta.