Hellre tar jag den här skiten nu.
Ibland blir jag arg på mig själv. Jag är 22 år och sjukskriven. Vad är det för misärigt liv? 22 barre, då borde jag ha jobbat med att städa flygplan ett par år i Norge, tjänat massa pengar och nu befinna mig på en strand i Australien med en kall öl i handen. Det är ett liv för en 22-åring.
Men vad gör jag? Jag har redan varit sjukskriven på heltid i fyra veckor och nu är jag sjukskriven 50 %. Jag har en sjukdom som gör att jag lever ett begränsat liv, där jag inte kan göra allt jag vill göra för att mina tankar sätter stopp för mig. Det tar mig så mycket energi att ens träffa familj och vänner. Jag vill besöka så många länder, men bara tanken på att kliva på ett flygplan gör att jag vill dö. Jag vill utbilda mig och skaffa ett sjuhelvetes jobb som ger mig ett nice cashflow, men jag klarar inte av pressen som tentor och prov och allt vad det nu heter skulle ge mig.
Jävlar vilket glamouröst liv.
Men sedan så tänker jag såhär; hellre nu. Hellre tar jag den här skiten nu, jobbar med den och kommer över de där tankarna och sedan lever ett kickass liv resterande tiden jag har kvar. Ärligt, alltså. Visst, de här tankarna har förstört så många år för mig, men hur många år har jag inte kvar då? Jag ska ju leva tills jag blir 100, minst.
Jag ska börja tänka livet som en EKG-kurva. Den den där kurvan SKA gå upp och ner, annars lever vi inte. Det är samma med livet. Motgångar är, på riktigt, det som formar oss som människor. Och när man är på toppen, då ska vi våga njuta. Leva i den stunden. Och framför allt; tro på att vi är värda den lyckan. Det tror inte jag på idag. När något bra händer så vågar inte jag njuta av det, för dels så tror jag inte att jag är värd lycka och dels så vet jag ju om att den där lyckan snart kommer gå över. Jag är en komplicerad människa, men jag är på väg mot en bättre version av mig själv. EKG-kurvan är på väg uppåt. Och jag ska låta den göra det. Och jag ska tro på att jag är värd det, för det är jag ju.
Jävlar vilket glamouröst liv.
Men sedan så tänker jag såhär; hellre nu. Hellre tar jag den här skiten nu, jobbar med den och kommer över de där tankarna och sedan lever ett kickass liv resterande tiden jag har kvar. Ärligt, alltså. Visst, de här tankarna har förstört så många år för mig, men hur många år har jag inte kvar då? Jag ska ju leva tills jag blir 100, minst.
Jag ska börja tänka livet som en EKG-kurva. Den den där kurvan SKA gå upp och ner, annars lever vi inte. Det är samma med livet. Motgångar är, på riktigt, det som formar oss som människor. Och när man är på toppen, då ska vi våga njuta. Leva i den stunden. Och framför allt; tro på att vi är värda den lyckan. Det tror inte jag på idag. När något bra händer så vågar inte jag njuta av det, för dels så tror jag inte att jag är värd lycka och dels så vet jag ju om att den där lyckan snart kommer gå över. Jag är en komplicerad människa, men jag är på väg mot en bättre version av mig själv. EKG-kurvan är på väg uppåt. Och jag ska låta den göra det. Och jag ska tro på att jag är värd det, för det är jag ju.