louiselennebratt

 

Jag gillar att gå dit, på riktigt. Självklart är det tufft att sitta och öppna sig själv totalt för en människa som man inte känner, men jag är så öppen för en förändring så jag tar det. Jag tar det mer än gärna, bara det leder till en väg ut från det här fängelset som jag har satt mig själv i.

 

Vi började dagens möte med att gå igenom förra veckans "läxa" - att, två gånger, utsätta mig för en situation jag tycker är jobbig, en gång med säkerhetsbeteenden och en gång med så få säkerhetsbeteenden som möjligt. Jag valde att åka buss som min situation. Visst, jag åker buss ofta, men jag gör det ALLTID med säkerhetsbeteenden för jag tycker det är en väldigt jobbig situation. Mycket för att jag är instängd på en relativt liten yta, med andra människor. Så då tar jag till diverse säkerhetsbeteenden för att komma bort från tankarna att det är jobbigt. För att ta några exempel så har jag alltid hörlurar i öronen när jag sitter i bussen, fastän jag kanske inte alltid lyssnar på musik, jag har ofta på mig solglasögon och sitter mest och tittar ut för att slippa möta de andra passagerarnas blickar.

 

När jag gjorde det här experimentet med säkerhetsbeteenden så använde jag just de där tre beteendena plus följande; jag pratade i telefon, jag hade med min vattenflaska i väskan, jag pillade på mobilen, jag var sminkad och uppklädd samt att mina kläder var helsvarta.

 

När jag gjorde det här experimentet med minskade säkerhetsbeteenden så valde jag att ha min mobil liggandes i väskan hela tiden, jag hade inga solglasögon på mig, istället för att sitta och titta ut genom fönstret hela tiden så försökte jag se mig omkring i bussen också och ta ögonkontakt med andra, jag hade mindre smink på mig och jag var mer nerklädd.

 

Resultatet?
Att jag insåg att det inte var så farligt. Ingen skrattade åt mig. Jag gjorde inte bort mig. Inget farligt hände. Jag överlevde. Jag utvecklas, varje dag.