50 minuter.
Något som jag har pratat om med min psykolog är att jag vill komma över min rädsla för att gå ut och gå, ensam. Om jag tänker efter så handlar det nog om lathet också, såklart, men det är till största delen panikångestrelaterat. Att vara ensam. Att gå en bit från hemmet. Att möta människor på gatan när man ser ut som hej kom och hjälp mig. Det är en utmaning för mig, men jag vill verkligen komma över det. Jag vill kunna snöra på mig träningsskorna och dra ut på en promenad och njuta av den. Det kan jag inte nu.
Idag tog jag mig, i alla fall, ut på en promenad för första gången ensam sedan jag vet inte när.
För att ta mig ut in the first place så tänkte jag ut en väg att gå i huvudet först, så jag visste exakt vart jag skulle. Men allt eftersom jag gick så utvidgade jag min tänkta väg, så det slutade med att jag var ute och gick i femtio minuter. Helt sjukt bra gjort! Jag skrev igår om att ta allt steg för steg och att glädjas när jag tar de där stegen; idag tog jag ytterligare ett steg i rätt riktning. Och jag är fan glad över det!