louiselennebratt

Denna veckan är veckan då allt går back to normal igen,

för denna veckan börjar jag jobba som vanligt efter fyra månaders sjukskrivning.

 

Det känns nervöst. Känner den där klumpen befinna sig i magen igen. Ber den hålla sig borta. Säger åt mig själv att "jag kan ju det här, jag vet det". Allt som sätter stopp för mig börjar i tankarna. Tänker jag åt helvete, går det åt helvete. Tänker jag positivt, då kommer det gå bra. Det ska gå bra. Jag kan ju det här. Det är inget nytt jobb, med nya arbetsuppgifter. Det är samma gamla jobb. Jag vet hur det funkar och jag tycker ju det är roligt. Ett leende när jag kliver in genom personalingången, så ska jag börja varje arbetspass. Liksom sätta stämningen på topp direkt. Inte känna press om det är mycket att göra. Jag fixar ju det. Jag är snabb. Jag får saker och ting gjort. Jag vet ju det. Och skulle jag inte hinna, vad händer då? Jag hinner inte. Det är det som händer. Och det får faktiskt hända ibland. Det kommer hända. Vad gör det? Ingenting. Så länge jag vet att jag inte har släpat benen efter mig. Jag gör så gott jag kan. Varje dag. Varje tillfälle. Och jag vet ju att det är så. Jag är en sådan människa. Jag ska ta med mig allt positivt. Samla det i tankarna och plocka fram det när jag behöver pepp. Allt negativt ska jag stänga ute. Jag behöver inga sådana tankar i mitt huvud. Det är slut på det nu. Positiva tankar. Positiva känslor. Positivt liv. Det är dags jag skapar det livet nu.