louiselennebratt

 

Jag har tidigare skrivit att jag inte var nervös, men nog fan var jag nervös. Den nervositeten visade sig bara inte på ett sådant sätt som den annars brukar visa sig på mig. Jag brukar få ont i magen, må illa, känna mig svag, tro att jag ska dö, vilja krypa ur mitt skinn... Alla de där känslorna som tyder på panikångest, upphöjt i 15265365. Så nervös brukar jag bli. Ungefär. Och det var det jag var såå orolig över, att det skulle bli så när vi skulle gifta oss. Men denna gången visade min nervositet sig i att jag pratade massor och skämtade om allt. Har det hellre så, faktiskt.

 

I kyrkan gick det hur bra som helst. Visst gick vi lite för snabbt när ingångslåten, Only Time med Enya, började spelas på piano och visst sa vi inte löftena helt perfekt, Daniels röst höll på att brista vid flera tillfällen och jag pratade snabbt som fan för att jag var så rädd för att glömma bort vad jag skulle säga, men vad gör det? Det var ett minne för livet och jag är SÅ glad över att jag inte hade de där "typiska" nervöskänslorna i kroppen, för nu kunde jag verkligen njuta och ta in varje stund av dagen.

 

Som jag nämnde hade vi valt Only Time med Enya som ingångslåt, sedan hade vi två psalmer och till utgångslåt hade vi Ack Värmeland på orgel. Vi skulle ha haft en solist, men det strulade, så vi bestämde oss för att strunta i det. Nu i efterhand så gjorde det faktiskt ingenting att vi inte hade någon som sjöng. Det blev ju bra ändå!