louiselennebratt

 

Jag hatar den här sjukdomen. Hatar att det kan skilja så från dag till dag hur jag mår. Ena dagen mår jag hur bra som helst, andra dagen mår jag för jävligt. Som idag, ungefär. Kom till jobbet klockan 12 och det var cirka noll kunder där, så vi hade inte så mycket att göra. Ändå var de där fyra timmarna jag jobbade en jävla kamp, en kamp mot mig själv. Ibland undrar jag hur jag ska kunna stå ut. Hur jag ska kunna utsätta mig för allt det där jag tycker är jobbigt. Hur jag ska kunna testa mina tankar, för att sedan motbevisa dem. Hur jag ska orka fortsätta ha den här kampen mot mig själv. Det tar så mycket ork, så mycket energi och likt förbannat känns det som jag bara står still. Men samtidigt vet jag att jag aldrig någonsin kommer bli bra igen om jag inte tar den här kampen och fortsätter kämpa, dag ut och dag in.

 

 

Jag är, hur som helst, jävligt stolt över mig själv för att jag stannade kvar på jobbet idag. För när jag får ångest så vill jag helst av allt bara fly, fly hem till sängen. Krypa ner under täcket och stanna där, för där känner jag mig trygg. Men jag stannade kvar idag. Och hur jobbigt det än var så vet jag att det är dagar som denna som ger mig styrka. Dagar då jag inte ger upp. Det är sådana dagar jag ska ta med mig och plocka fram när allt känns skit. För jag kommer ha skitdagar, jag kommer ha dagar då jag tror att jag aldrig kommer bli frisk igen. Men jag ska bli frisk. Det finns inget alternativ. Det kommer ta tid, men det är värt det. För så jag lever nu, det är inget liv. Att ständigt bära en ångest inombords, som påverkar mig i ALLT jag gör. Jag kan inte ens sitta hemma i soffan utan att känna den äta på mig, från insidan.

Det är ett helvete och en människa som aldrig har varit där kan omöjligt veta hur det känns. Därför känner jag ofta att det hade varit bättre om jag hade brutit ett ben eller vad fan som helst, för då hade det synts på utsidan och folk vet att bryta ett ben, det gör nog jävligt ont. Nu bär jag allt det här på insidan. Mina läppar kan fortfarande le och jag är en mästare på att trycka undan allt, visa att allt är bra fastän det är allt annat än bra, egentligen.

 

Jag är i ett helvete, just nu, men jag ska därifrån.

Det finns inget alternativ.