Jag bloggar för min skull nu.
Vad hände med bloggen häromdagen ens? ÖVER 60 LÄSARE? Det har inte hänt sedan jag var en liten fjortis och skrev 10 inlägg om dagen om allt och ingenting, mest ingenting faktiskt. Då kunde jag ha uppemot 100 läsare? Hur fan lyckades jag, brukar jag tänka nu. Vem var ens intresserad av min skit? För då var det verkligen SKIT.
Nuförtiden när jag bloggar vill jag ofta ha något att berätta när jag väl skriver. Jag skriver inte för någon annan längre. Det gjorde jag förr, för då var besökarantalet det enda som räknades. Nu är det en bonus, men jag räknar inte med att det är maaassor som klickar sig in här, det gör jag inte. Jag ser min blogg som en plats där jag kan skriva ner mina tankar, känslor och minnen som jag sedan kan gå tillbaka till och läsa. Och eftersom jag har bloggat i sisådär sju (!!!) år så finns det en del minnen sparade på mina tre bloggar jag haft under åren.
Bland annat så finns både högstadietiden och gymnasietiden nedskrivna, min mammas cancerbesked, när morfar dog, jakten på kärlek och hela min och Daniels resa; från att prata på MSN i flera månader - till ett distansförhållande - till att vi flyttade ihop - till att vi förlovade oss - till att vi flyttade till Stenungsund - till att vi gifte oss. Det är rätt häftigt att gå tillbaka och läsa om!
Förutom denna bloggen finns mina ord på följande bloggar;
Standoutinacrowd
Bland annat så finns både högstadietiden och gymnasietiden nedskrivna, min mammas cancerbesked, när morfar dog, jakten på kärlek och hela min och Daniels resa; från att prata på MSN i flera månader - till ett distansförhållande - till att vi flyttade ihop - till att vi förlovade oss - till att vi flyttade till Stenungsund - till att vi gifte oss. Det är rätt häftigt att gå tillbaka och läsa om!
Förutom denna bloggen finns mina ord på följande bloggar;
Standoutinacrowd