louiselennebratt

Innan bröllopet var jag oerhört nervös över hur jag skulle må under bröllopsdagen. Jag brukar ju bli nervös för minsta lilla och när jag blir nervös sätter det sig nästan alltid i magen, vilket leder till att jag får panik. Jag kan ta att jag blir orkeslös, skakig eller whatever, men när det handlar om magen; då får jag panik. Därför hade jag redan innan målat upp en hög av skräckbilder i hjärnan om hur jag skulle må, att jag skulle få så mycket panik att jag inte skulle klara av det alls.

 

Hur det gick?

Det kunde inte ha gått bättre!

Alltså seriöst, jag är så OTROLIGT JÄVLA LÄTTAD över hur jag mådde under bröllopsdagen. Det kunde seriöst inte ha varit bättre. Jag hade en tanke som var ständigt återkommande i mitt huvud "det löser sig". För hur allt än skulle gå så skulle det lösa sig, på ett eller annat sätt. Jag bestämde mig för att inte oroa mig, vilket jag alltid annars gör. Bröllopsdagen var där och jag skulle inte ägna tid åt att oroa mig, utan istället skulle jag NJUUUTA av allt. Ta till vara på varje sekund, vilket jag tycker att jag lyckades med.

 

Jag och min syster sov i samma hotellrum natten till bröllopsdagen och vi ställde alarmet på 08.40. Kunde till och med somna hyfsat snabbt på natten, så jag kände mig faktiskt utvilad när vi gick upp för att äta hotellfrukost. Vi satt och åt i lugn och ro, ingen stress alls. Därefter gick vi upp på rummet och vi hade ungefär två timmar på oss innan vi skulle gå till The Body Shop där jag skulle sminka mig. Jag duschade, fönade håret, gick ut för att hämta blommorna som pappa kom med och sedan satte jag mig för att måla naglarna. Jag stressade inte ens upp mig när jag fick måla om samma nagel tre gånger???

 

"Det löser sig".

Gick bort till The Body Shop och blev sminkad innan vi sedan gick tillbaka till hotellet igen för att klä på oss och fixa håret. Jag skulle ha en blomkrans i håret så jag bestämde mig för att håret rakt. Hade i lite torrshampoo i det för att få volym och sedan på med kransen - klart! Klädde på mig underkläderna som jag skulle ha och sedan på med klänningen - klart! Inga problem.

 

"Det löser sig".

Jag trodde verkligen att jag skulle spåra ur. Fucka ur. Vara så nervös att jag ville ställa in allt. Men det hände inte. Och jag tror att det handlar om att jag blev blockad. Totalt blockad. Jag tror inte jag fattade vad som skulle hända, att jag inte riktigt hade förstått att vi faktiskt skulle gifta oss. Förstår det inte än, att det har hänt. Och det kanske låter sjukt, men jag är faktiskt glad över att det blev så. För det gjorde att jag verkligen kunde njuta av det och någonstans därinne ska jag ha med mig den känslan, överallt - att jag klarade av det. Klarar jag av att gifta mig, stå i kyrkan och prata inför folk, då klarar jag fan allt!