Den nakna sanningen.
Okej, inte naken som i utan kläder, utan naken som i utan smink.
Ett av de där experimenten, som jag pratade om i mitt förra inlägg, skulle egentligen ha varit att gå ut utan smink en dag. Liksom skippat hela köret med foundation, puder, mascara... ja, ni vet! Och istället gå och handla, eller något annat som innebär vistas bland folk, osminkad. Jag gjorde det vid flera tillfällen innan jag blev sjukskriven i juni, men efter det har jag nog aldrig vistats ute utan smink. Mascaran kan jag skippa utan några problem alls, men gå ut utan någon typ av foundation... Det är jobbigare!
När jag var yngre var jag ständigt på jakt efter de mest täckande basprodukterna. Jag ville att det skulle se ut som jag hade en mask på mig, en mask som dolde alla finnar, alla ärr, alla skavanker. Jag gav blanka fan i om det såg helt åt helvete ut, för det gjorde det ju. Onaturligt. Som en mask. Bara det täckte det där som jag hatade. Och det där hänger liksom fortfarande i. Skillnaden nu är att jag kan ha mindre täckande produkter, bara jag har NÅGOT. Den där känslan av att vara helt osminkad, det är som om jag skulle vara naken. Blotta mig totalt. Det är extremt jobbigt.
Ibland önskar jag att jag vore en sådan människa som vaknar på morgonen och slipper göra ett skit med sitt ansikte för hens hy är flawless, bara sådär. Vad mycket tid det skulle spara! Och vad många tårar jag hade sluppit gråta, för jag vet inte hur många gånger jag har stått framför spegeln och gråtit för att JAG HATAR ATT SMINKA MIG OCH DET BLIR ALDRIG BRA OCH JAG KAN INTE LÄGGA EN BAS SOM SER NATURLIG UT OCH FÅR DÄRFÖR GÅ OMKRING OCH SE UT SOM JAG ÄR EN FJORTIS SOM PRECIS BÖRJAT SMINKA MIG. Ungefär så. Men sedan tänker jag ibland på varför jag inte skulle kunna gå osminkad. Vad är det som säger att jag med finnar och ärr inte skulle kunna gå utan något smink alls? Egentligen. Allt sitter i huvudet. Det där förbannade jävla huvudet som rymmer alldeles för många dåliga tankar.