Att testa mina tankar.
Fick en uppgift av min KBT-terapeut förra gången jag var där som gick ut på att testa mina tankar. Alltså; skriva ner några tankar jag har, skriva ner vad jag tror kommer hända när jag utsätter mig för dem, sedan utsätta mig för dem och skriva ner resultatet av mitt lilla experiment. Easy peasy, kan tyckas, men det krävs väldigt mycket för att kunna konfrontera sina tankar. Sina jävla tankar som är sådär djupa och totalt jävla onödiga, men som förstör så otroligt mycket.
Jag funderade länge på vilka tankar jag skulle välja att konfrontera. Tänkte att varje tanke som jag är rädd för eller ser som ett hinder kändes så liten, egentligen, men för mig är de ju inte det. De finns där, hela tiden, och förstör. Allt. Och har gjort, länge. Dags att göra upp med dem!
Första tanken hade med The Island Festival att göra, att mycket av det jag avskyr eller är rädd för fanns på en och samma plats där; massor av folk, massor av unga tjejer som är DÖSNYGGA (perfekt upplagt för att jag ska jämföra mig och få dåliga tankar om mig själv), trånga utrymmen, och så vidare... Min tanke från början var att det skulle bli som när jag skulle på Summerburst, då när jag fick panik och bara ville bort, hem, iväg, någon annanstans än att vara just där. Och grejen var att jag fick de där förkänslorna till ångest; orolig i magen, kände mig matt... Men det stannade där, för jag försökte istället fokusera på det som fanns omkring mig. David Guetta. Jag försökte fokusera på att han stod på scenen där framför mig och spelade så jävla skön musik. Det funkade! Därför måste jag ta med mig det att bara för något har hänt en gång så behöver det inte hända flera gånger. Bara för att jag fick panik en gång på Summerburst så behöver det inte hända nästa gång. Glöm inte det, Louise!
Första tanken hade med The Island Festival att göra, att mycket av det jag avskyr eller är rädd för fanns på en och samma plats där; massor av folk, massor av unga tjejer som är DÖSNYGGA (perfekt upplagt för att jag ska jämföra mig och få dåliga tankar om mig själv), trånga utrymmen, och så vidare... Min tanke från början var att det skulle bli som när jag skulle på Summerburst, då när jag fick panik och bara ville bort, hem, iväg, någon annanstans än att vara just där. Och grejen var att jag fick de där förkänslorna till ångest; orolig i magen, kände mig matt... Men det stannade där, för jag försökte istället fokusera på det som fanns omkring mig. David Guetta. Jag försökte fokusera på att han stod på scenen där framför mig och spelade så jävla skön musik. Det funkade! Därför måste jag ta med mig det att bara för något har hänt en gång så behöver det inte hända flera gånger. Bara för att jag fick panik en gång på Summerburst så behöver det inte hända nästa gång. Glöm inte det, Louise!
Andra tanken hör ihop med utseende och det är att jag HATAR att ha korta klänningar eller tighta kläder. Jag vill dölja mig själv, min kropp. Vill inte att någon ska lägga märke till mig, för då kommer de se hur tjock och ful jag är. Ungefär så. Därför valde jag att ha på mig en kortare klänning när jag var på The Island Festival. Det var liksom det ultimata testet för mig, just för att dessa känslor blir värre för mig om jag ska vara på en plats där det finns flera andra unga tjejer som, i min värld, är mycket smalare och snyggare än mig. Men grejen var att jag knappt ens tänkte på hur jag var klädd när jag var där. För det första var det ungefär 5485626 grader, jag hade dött om jag hade haft andra kläder. Sedan var jag så fokuserad på vad som hände på scenen, så jag orkade inte lägga någon större vikt i vad jag hade på mig. Men vid ett tillfälle tittade jag mig omkring och såg tjejer i alla kroppsformer som hade klänning på sig. Sedan vände jag blicken mot scenen igen. Ungefär så var det! Så Louise, ge fan i att ens bry dig! Det blir mycket lättare då!
Tredje tanken handlar om jobbet; att jag har svårt för att släppa jobbet när mitt arbetspass är slut. Vet inte hur många gånger jag har stannat kvar efter att jag egentligen har slutat, bara för att jag inte har hunnit klart med det jag ska göra. Jag hatar att lämna något oklart, att lämna över det där till någon annan. Men jag inser också att det är något som jag måste jobba med för att kunna komma tillbaka fullt ut på jobbet. Därför har jag nu varit hård på att sluta 16.00 om jag slutar 16.00. Det spelar ingen roll om jag har saker kvar att göra, då får jag lämna över det till någon annan. Och så har jag verkligen försökt att fokusera på det jag har hunnit, istället för att fokusera på det jag inte hann. Jag är inte riktigt där än, men på god väg!