Att mäta sig själv i utseende och prestation.
Ett av mina största problem är att jag alltid mäter mig själv i utseende och prestation. Jag är ingenting värd om jag inte ser bra ut eller presterar bra. Ungefär så går tankegångarna i mitt huvud under de mörkaste stunderna i livet. För vad är jag om jag inte är snygg eller bra? En rolig människa? Ja kanske, men det räcker inte. Snäll? Ja, må hända, men det räcker inte det heller. Utseende och prestation, det är det enda som räknas.
Det där med utseendebiten har alltid varit svårast för mig. Jag har alltid varit större än mina vänner, aldrig haft bra självkänsla och egentligen aldrig tyckt jag har varit snygg mer än vid ett fåtal tillfällen då jag har stått sminkad framför spegeln och varit fixad till tänderna. Då kan jag känna att jag är en 3a, max. Men jag har aldrig haft 15125 killar efter mig, aldrig blivit visslad efter på stan, aldrig haft någon som har frågat chans på mig när jag var liten.
Eftersom jag aldrig har sett mig själv som snygg så har jag istället lagt allt värde i mina prestationer. Jag har alltid haft orimligt höga krav på mig själv, främst när det gäller betyg i skolan. Jag var en sådan elev som kunde få MVG på ett prov, men fick jag fel på tre frågor så var det ändå alltid de där tre frågorna som jag la fokus på. Fan vad dåligt av mig, att ha fel på tre frågor. Hur kunde jag? Det kommer aldrig bli något av mig. Sedan kunde jag kräva av mig själv att få högsta betyg, men likt förbannat inte börja plugga förrän dagen innan provet. Ofta fick jag VG ändå, vilket är SVINBRA med tanke på hur jag pluggade, men var jag nöjd över det? Nej. Tänkte jag någon gång att; åh, vad bra att jag fick VG, när jag hade pluggat så lite! Nej. Bara dåliga jävla skittankar. Fan va dåligt av mig, att bara få VG. Hur kunde jag? Det kommer aldrig bli något av mig. Och samtidigt som jag grät över ett VG när jag hade pluggat i cirka noll timmar så satt det folk runt omkring mig och hade slitit som fan för att ens få ett G...
Det här beteendet gjorde att jag blev extremt skoltrött och framför allt så fick det mig att hata betyg. Jag förstår, i grund och botten, varför man sätter betyg. Men egentligen; hur mycket mäter det? Är jag så bra som ett betyg säger att jag är? Egentligen? Jag fick, för att ta ett exempel, MVG i samhällskunskap men inte fan vet jag nu vilka FN's huvudorgan är eller vad som innebär med begreppen glasnost och perestrojka. Så är jag verkligen ett MVG? Hur som helst, så var inte betyg något för mig. Eller rättare sagt; det var ALLT för mig, just då. Men det ledde till att jag fick ett osunt tänk. Jag är bara värd något om jag har alla rätt, om jag får MVG. Det spelar ingen roll hur jag mår, om jag har råpluggat eller om jag knappt ens har öppnat läroboken - jag ska ha högsta betyg.
Är det ett sunt tänk?
Nej.
Det sitter kvar än idag och det är mycket därför jag har väntat med att plugga vidare, för jag vet att det bara skulle leda till ännu högre krav på mig själv just nu. Mitt mål är att komma bort från tanken om att jag bara är värd något om jag ser bra ut och presterar bra. För ett utseende eller en prestation är inte hur jag är, det är inte vem jag är, som person. Inuti. Jag kan ha en dålig dag och därför prestera sämre, men JAG ÄR ALDRIG DÅLIG. Till det tänket vill jag komma. Jag kommer alltid vara en person som vill göra bra ifrån mig, men jag vill lära mig att se till mina förutsättningar just här och nu. Är de så bra så att jag skulle kunna få ett MVG på det där provet jag ska göra? Ja, men ha det som mål då. Och skiter det sig? Ja, men då har jag i alla fall försökt. Och att försöka är inte ett misslyckande, det är en lärdom.
"Jag kan göra fel, men jag är aldrig fel"
Där, i den tanken, ska jag vara.
Eftersom jag aldrig har sett mig själv som snygg så har jag istället lagt allt värde i mina prestationer. Jag har alltid haft orimligt höga krav på mig själv, främst när det gäller betyg i skolan. Jag var en sådan elev som kunde få MVG på ett prov, men fick jag fel på tre frågor så var det ändå alltid de där tre frågorna som jag la fokus på. Fan vad dåligt av mig, att ha fel på tre frågor. Hur kunde jag? Det kommer aldrig bli något av mig. Sedan kunde jag kräva av mig själv att få högsta betyg, men likt förbannat inte börja plugga förrän dagen innan provet. Ofta fick jag VG ändå, vilket är SVINBRA med tanke på hur jag pluggade, men var jag nöjd över det? Nej. Tänkte jag någon gång att; åh, vad bra att jag fick VG, när jag hade pluggat så lite! Nej. Bara dåliga jävla skittankar. Fan va dåligt av mig, att bara få VG. Hur kunde jag? Det kommer aldrig bli något av mig. Och samtidigt som jag grät över ett VG när jag hade pluggat i cirka noll timmar så satt det folk runt omkring mig och hade slitit som fan för att ens få ett G...
Det här beteendet gjorde att jag blev extremt skoltrött och framför allt så fick det mig att hata betyg. Jag förstår, i grund och botten, varför man sätter betyg. Men egentligen; hur mycket mäter det? Är jag så bra som ett betyg säger att jag är? Egentligen? Jag fick, för att ta ett exempel, MVG i samhällskunskap men inte fan vet jag nu vilka FN's huvudorgan är eller vad som innebär med begreppen glasnost och perestrojka. Så är jag verkligen ett MVG? Hur som helst, så var inte betyg något för mig. Eller rättare sagt; det var ALLT för mig, just då. Men det ledde till att jag fick ett osunt tänk. Jag är bara värd något om jag har alla rätt, om jag får MVG. Det spelar ingen roll hur jag mår, om jag har råpluggat eller om jag knappt ens har öppnat läroboken - jag ska ha högsta betyg.
Är det ett sunt tänk?
Nej.
Det sitter kvar än idag och det är mycket därför jag har väntat med att plugga vidare, för jag vet att det bara skulle leda till ännu högre krav på mig själv just nu. Mitt mål är att komma bort från tanken om att jag bara är värd något om jag ser bra ut och presterar bra. För ett utseende eller en prestation är inte hur jag är, det är inte vem jag är, som person. Inuti. Jag kan ha en dålig dag och därför prestera sämre, men JAG ÄR ALDRIG DÅLIG. Till det tänket vill jag komma. Jag kommer alltid vara en person som vill göra bra ifrån mig, men jag vill lära mig att se till mina förutsättningar just här och nu. Är de så bra så att jag skulle kunna få ett MVG på det där provet jag ska göra? Ja, men ha det som mål då. Och skiter det sig? Ja, men då har jag i alla fall försökt. Och att försöka är inte ett misslyckande, det är en lärdom.
"Jag kan göra fel, men jag är aldrig fel"
Där, i den tanken, ska jag vara.