louiselennebratt

Ibland tittar jag tillbaka på stunder i mitt liv och kommer på mig själv med att känna som om jag är en person som tittar på någon annans liv. Det känns inte som mitt liv. Har jag verkligen gått igenom det där? JAG? Det är nog sant, att man kan välja att förtränga saker som har hänt. Lägga dem längst, längst, bak i minnesbanken. Bara ha dem där. Välja att inte ägna en tanke åt dem, men när man väl gör det, då känns det som om man är en person som tittar på någon annans liv, utifrån.

"Oj, hände det där verkligen i hens liv? Eller vänta lite nu... Det där är ju jag. Har det där hänt mig?"

Det finns ett par stunder i mitt liv som jag ser på på det sättet, här kommer del ett.

Jag var femton år och skulle precis börja sista året på högstadiet. Ett sista år kvar på helvetet på jorden. Det var verkligen så jag kände att högstadiet var. Ett rent jävla helvete. Högstadietiden i sig är ju ganska svår, för man pendlar mellan att vilja vara barn ena dagen och vuxen andra dagen. Jag började tänka mer och mer på hur jag såg ut. Jag var tjockast i klassen, använde i princip inget smink och orkade inte bry mig alls om mode. Tänkte att jag skulle väl vara oskuld för resten av livet. Ingen jävel skulle någonsin vilja vara med mig. Jag var mobbad. Hade ingen, förutom min bästa kompis och två andra som jag umgicks med för att inte vara helt ensam. Jag räknade ner dagarna tills det där helvetet skulle ta slut. När gymnasiet kom skulle jag vara fri.

Men... Det hände en grej där precis innan jag skulle börja nian som skulle komma att göra livet ännu mer till ett helvete. Jag trodde inte att det var möjligt, men uppenbarligen så kunde det bli värre. Mycket värre.

 

Min mamma hade upptäckt en knöl i bröstet under sommaren och skulle in till sjukhuset för att få reda på resultatet av proverna. Jag valde att stanna hemma hos pappa, mest för att jag var rädd för hur jag skulle reagera på ett eventuellt negativt besked, ett cancerbesked. Jag kommer ihåg att jag tänkte att om det är cancer hon har, då kommer hon dö. Det fanns liksom inget annat i mitt huvud. Jag visste att hon skulle dö om knölen i hennes bröst skulle visa sig vara cancer. För mig var cancer ett annat ord för döden. En hållplats där allting tar slut.

 

Allt är så luddigt när jag tänker tillbaka, men ändå så kristallklart. Jag kommer ihåg vad jag gjorde. Jag kommer ihåg vad jag tänkte. Jag kommer ihåg hur jag kände. Men det är inte jag som är tjejen som är där i mitt minne. Det är någon annan. En liten, liten tjej, som precis har fått reda på att knölen i hennes mammas bröst var cancer. Och nu var hon helt inställd på att hennes mamma, hon kommer dö. Den där tjejen skulle komma tillbaka till skolan efter ett långt sommarlov och de andra i skolan skulle prata om roliga sommarminnen. Om resor som har gjorts. Om sommarnätter som har spenderats med goda vänner i solnedgången vid någon strand någonstans. Och så skulle någon plötsligt fråga: "Louise, vad har hänt på ditt lov då?"

"Nej, min mamma har fått cancer, men annars så har allting varit okej".

 

Jag kommer ihåg hur mamma kom in genom dörren hemma hos min pappa. Min syster hade varit med henne och kom in i lägenheten efter henne. Direkt när de hade klivit in frågade min pappa hur det hade gått. "Jag ska opereras." "För vadå?", frågade pappa. "För cancer". Och just där rasade hela min värld samman. Jag hade läst I taket lyser stjärnorna, där huvudpersonen Jenna förlorar sin cancersjuka mamma. Nu skulle jag gå igenom samma sak. Jag skulle få växa upp utan en mamma. Min mamma skulle dö. Den där jävla skitsjukdomen cancer skulle ta henne.

Jag såg henne nyopererad. Jag såg hur liten hon såg ut när hon satt där i stolen i ett rum på sjukhuset, med en kanyl i armen som transporterade in cellgift i hennes kropp. Jag såg paniken i hennes ögon när hon började tappa håret. Jag såg henne när min syster hade hjälpt henne med att raka av allt hennes hår. Jag såg henne på en liten dataskärm när jag var med henne till sjukhuset när hon skulle få strålbehandling, hur utlämnad hon såg ut. Jag såg henne brytas ner och jag såg henne, långsamt, komma tillbaka igen. Men något som jag aldrig fick se, det var hur cancern tog henne. För den gjorde aldrig det.

 

Hon överlevde.

Nu i efterhand känns det så otroligt ofattbart att det här ens är något som vi har gått igenom. Det är en suddig del i mitt liv. En del som jag inte tänker på så ofta, men när jag väl gör det så blir jag så jävla tacksam över att allt gick så pass bra som det gick. Ibland tänker jag på hur livet hade varit om det hade gått käpprätt åt helvete och cancern hade stått som vinnare istället, men då blir tankarna för jobbiga för mig. Att växa upp utan sin mamma, det kan jag inte ens föreställa mig hur det skulle ha varit. Vi har haft våra fighter genom åren och kommer nog säkerligen ha en och annan fight till, men hon betyder så otroligt mycket för mig.

 

Jag älskar henne.

Och jag kommer för alltid vara så innerligt tacksam över att hon stod som segrare och inte cancern.