louiselennebratt

 

Kom hem förut och hittade ett brev från Närhälsan Stenungsund i postlådan. Det var en kallelse för bedömningssamtal på Mottagning för psykisk hälsa som låg där och väntade på mig, tillsammans med tre papper med olika påståenden att fylla i. När jag kom till fråga fem på detta pappret slog det mig att; är det något jag verkligen måste jobba på när det kommer till mig själv så är det detta med skuldkänslor.

 

 

Skuldkänslor för saker jag gjort. Skuldkänslor för saker jag inte har gjort. Skuldkänslor för sådant jag absolut inte behöver känna skuld för. Ja, skuldkänslor för allt, egentligen. Och det här hör så oerhört mycket ihop med mina krav på mig själv. Jag tror att allt måste vara så jävla perfekt hela tiden, att livet går under bara för att något går fel.

 

Herregud - calm the fuck down!

Livet går inte under. Det gör verkligen inte det.

 

Och som nu, till exempel, när jag är sjukskriven, då har jag sådana sjuka skuldkänslor bara för jag är hemma och inte på jobbet. Tänker på hur fan jag kan sätta dem i den här situationen nu, mitt i sommaren, när det behövs som mest folk och vi redan är lite personal.

 

Men ärligt talat? Har jag valt denna situationen?

Ja, någonstans omedvetet längs vägen har jag väl gjort det, om man ska gå så djupt. För hade jag inte haft dessa känslor så hade det aldrig blivit såhär. Men nu är vi här. Jag är sjukskriven. Jag jobbar med mig själv dagligen, för jag vill bli bättre. Jag vill inte må såhär, för det förstör precis ALLT. Jag försöker hålla mig sysselsatt; gå ut och gå, göra något hemma, sitta ute... Samtidigt som jag försöker släppa alla krav på mig själv. Det är svårt, men det ska gå.

 

Funderar på att börja med mindfulness. Att jobba med att leva i nuet. Känns flummigt, men jag tror på riktigt att jag behöver det. Lever alltid igår eller imorgon. Aldrig nu. Och det gör ju inte de där skuldkänslorna lättare, direkt...