louiselennebratt

Jag känner mig så oerhört skör nuförtiden. Känns som jag skulle kunna brista, närsomhelst. Varje liten grej förstoras upp och jag tar åt mig, blir ledsen och kan inte släppa det. Har så mycket känslor inom mig nu som bara vill ut, ut, ut, men det känns som de bara stannar kvar inom mig och läggs på hög. I grund och botten handlar detta om morfars död. Jag har inte förstått det än, på riktigt, men det kommer över mig ibland att han inte längre finns, att han aldrig mer kommer finnas, och då brister det. Min morfar är död.

För ganska exakt en vecka sedan, på lördagen, var jag på min första begravning. Jag visste att det skulle bli hemskt, men jag kände mig ändå hyfsat lugn när jag satte mig i bilen och började åka mot kapellet där begravningen skulle äga rum. När vi kom fram så samlades alla på parkeringen utanför och jag kände verkligen att stämningen var oerhört spänd. Vi visste liksom alla vad vi skulle vara med om. Jag var fortfarande lugn när jag stod där ute, hade bestämt mig för att inte bryta ihop, men så vände vi oss om och började gå mot kapellet och då fick jag syn på något som fick mig att få en klump i magen; likbilen. Då började jag, på riktigt, inse vad som hade hänt. Min morfar är död.

Vi gick in i kapellet och jag hann svära två gånger i Guds hus innan vi fick gå in i själva salen där kistan stod. Det där rummet var så litet att jag, från min plats, nästan kunde röra vid kistan. Satte mig på en stol och försökte att titta på något annat än kistan och blommorna som stod precis framför mig, men jag kunde inte. Min blick fastnade liksom där och då började de rinna; tårarna. De rann och rann och rann och rann. Jag grät inte hysteriskt, men jag grät, hela begravningen igenom. Försökte fokusera på något annat i tankarna, men efter några sekunder så fastnade blicken på kistan igen och då kunde jag bara tänka på att det var min morfar som låg där i. Min morfar är död.

Efter några ord av prästen och några psalmer var det dags för det jag hela tiden fruktade för; lägga blommor på kistan. Jag ville inte gå fram, jag ville inte röra den där kistan som jag visste att min morfar låg i, men jag gick fram. Gick fram, lade blomman uppepå kistan och la min hand på det ljusblå skynket som täckte kistan. Kunde inte förmå mig att säga några sista ord, för jag ville inte inse vad som hade hänt. Ville inte inse det; att min morfar är död.

Jag har aldrig tänkt på det riktigt förut, om jag tror det finns liv efter döden eller så, men jag kommer på mig själv ibland nu att hoppas, verkligen hoppas, att morfar kan se mig från där han är nu. För någonstans känner jag det att min morfar inte är död; han lever kvar hos mig för alltid.