louiselennebratt

 som en tunnel utan ljuset i slutet

 eller hårt som bergskedjor eller tomt

 som ett hål i hjärtat ingen kan fylla ut

och man står där

 och förbannar sig själv

 och svär åt sig själv

 och slår sig själv

för att man någon gång

 känt så här för någon som

 aldrig känt så här för mig

och man bara gråter

 tills alla tårar har samlat sig i mina nyckelbenshålor

 tills de har svämmats över och runnit ner över min kropp

 tills jag har drunknat i mina egna sorger

och det är då allting kraschar

 det är lite som foundation mot torr hy

 man liksom ser sprickorna i den perfekta ytan

då är allt bara svart

 som en tunnel utan ljuset i slutet

 eller som snö på midsommarafton

och man står där

 och försöker förtränga allt

 och försöker starta om allt

men sånt där går ju aldrig

det vet både han och jag

 men jag bara gråter

 och han bara skrattar

 och jag bara faller