Lungsäckscancer.
Lungsäckscancer. Min morfar har lungsäckscancer. Jag fick veta det igår och hela världen rasade samman på en gång. Min morfar. Cancer. Jag förstår inte. Jag vill inte förstå. Vill inte att den där hemska, äckliga, sjukdomen ska finnas i hans kropp, men likt förbannat gör den det. Och det finns ingenting jag kan göra åt det.
När jag var liten dog min kusin av cancer. När jag var ett par år äldre fick min moster cancer. Sedan fick min mamma cancer för ett par år sedan. Och nu är det alltså min morfar som står på tur. Har inte min släkt lidit nog mycket av denna hemska jävla sjukdom? Tydligen inte. Det känns inte längre som om frågan är om man kommer få cancer, utan om när det kommer ske.
Att få ett sådant här besked är så otroligt jävla tungt, speciellt när jag inte längre bor en mil ifrån mormor och morfar. Hade jag kunnat så hade jag åkt dit direkt, följt med morfar till läkaren och bara varit där, helt enkelt. Men det går inte. Och jag känner mig så dålig för det. Det här är den stora nackdelen med att bo så långt bort från sina nära och kära, för när något händer så kan jag inte vara där för dem på samma sätt som jag hade kunnat om jag också hade bott i närheten. Kommer dock åka hem så fort jag har möjlighet till det, liksom ta till vara på varenda dag jag kan få tillsammans med honom.
Okej. Det låter som jag är inställd på att han kommer dö. Kan väl säga att jag inte direkt är jättepositiv just nu, men jag vet inte så mycket om hans sjukdom än. Antar att vi får veta mer nästa vecka när han ska in till sjukhuset igen. Men efter en del googlingar så har jag fått uppfattningen att den här cancerformen är ganska ovanlig och att det inte finns någon jättegod prognos för den. På vissa sidor står det att det är en dyster diagnos, att sjukdomsförloppet i regel är snabbt och att varken strålbehandling eller cellgifter biter på den. På andra sidor står det att nya läkemedel gör att det går att leva längre och med bättre livskvalitet; att hälften av de drabbade lever över ett år efter att de har fått diagnosen.
Jag antar att man, helt enkelt, får vänta och se. Men den där väntan, den är för jävlig.
Har egentligen bara en sak att tillägga:
FUCK CANCER!
När jag var liten dog min kusin av cancer. När jag var ett par år äldre fick min moster cancer. Sedan fick min mamma cancer för ett par år sedan. Och nu är det alltså min morfar som står på tur. Har inte min släkt lidit nog mycket av denna hemska jävla sjukdom? Tydligen inte. Det känns inte längre som om frågan är om man kommer få cancer, utan om när det kommer ske.
Att få ett sådant här besked är så otroligt jävla tungt, speciellt när jag inte längre bor en mil ifrån mormor och morfar. Hade jag kunnat så hade jag åkt dit direkt, följt med morfar till läkaren och bara varit där, helt enkelt. Men det går inte. Och jag känner mig så dålig för det. Det här är den stora nackdelen med att bo så långt bort från sina nära och kära, för när något händer så kan jag inte vara där för dem på samma sätt som jag hade kunnat om jag också hade bott i närheten. Kommer dock åka hem så fort jag har möjlighet till det, liksom ta till vara på varenda dag jag kan få tillsammans med honom.
Okej. Det låter som jag är inställd på att han kommer dö. Kan väl säga att jag inte direkt är jättepositiv just nu, men jag vet inte så mycket om hans sjukdom än. Antar att vi får veta mer nästa vecka när han ska in till sjukhuset igen. Men efter en del googlingar så har jag fått uppfattningen att den här cancerformen är ganska ovanlig och att det inte finns någon jättegod prognos för den. På vissa sidor står det att det är en dyster diagnos, att sjukdomsförloppet i regel är snabbt och att varken strålbehandling eller cellgifter biter på den. På andra sidor står det att nya läkemedel gör att det går att leva längre och med bättre livskvalitet; att hälften av de drabbade lever över ett år efter att de har fått diagnosen.
Jag antar att man, helt enkelt, får vänta och se. Men den där väntan, den är för jävlig.
Har egentligen bara en sak att tillägga:
FUCK CANCER!